Kamerahistorik

Tidiga kameror

Den första kommersiellt tillgängliga kameran var tillverkad av Alphonse Giroux & Cie i Paris. Denna kamera var rekommenderad av Daguerre och bar ett sigill med Giroux´och Daguerres namn. Kontraktet mellan Daguerre och hans medhjälpare och Giroux skrevs den 22 juni 1839. Giroux´ kamera hade plåtstorleken 164 x 216 mm, ett format som senare skulle bli känt som en helplåt. Kameran och framkallningsverktygen kostade då 400 franc och vägde runt 50 kg. Objektivet var av Charles Chevaliers konstruktion - en akromat 37cm f/15. Slutaren var ett vridbart objektivlock. Kameran innebar en stor förbättring jämfört med de experimentkameror Daguerre och Niepcé hade använt. Fokuseringen skedde på en mattskiva och en 45°-spegel var placerad bakom mattskivan för att vända bilden.


Giroux' kamera

Chevalier konstruerade själv en kamera - mindre än ett år senare introducerade han sin "Grand Photographe". Det var den första hopfällbara kameran, och hade dessutom den världens första kombinationsobjektiv, Chevaliers egen "Photographe ā verres combinés". Om man avlägsnade objektivpanelen, kunde man fälla ihop sidostyckena. Chevaliers konstruktion kom att kopieras flitigt.

P. W. F. Voigtländer, en optiker från Wien, byggde 1841 en daguerrotypkamera helt i mässing med ett objektiv konstruerat av den ungerske matematikern Josef Petzval. Kameran var formad som en kon där objektivet satt i ena spetsen och daguerreotypen placerades i botten. Objektivet hade ljusstyrkan f/3,6 och var det första som var tillräckligt ljusstarkt för att möjliggöra porträtt.

Den kameratyp som skulle dominera under 1840- och 50-talen byggde på hopskjutbara lådor. Ett exempel är en kamera Frederick Cox byggde 1841. Objektivet satt i den större lådan, medan fokuseringen gjordes genom att skjuta ut eller in den mindre lådan där plåten satt. De var oftast avsedda för daguerrotypplåtar eller kalotyppapper.

Den första bälgkameran som var avsedd för allmänt bruk gjordes av W. och W. H. Lewis i New York efter en modell de patenterat 1851. Den var avsedd för daguerrotyper. Utvecklingen gick vidare och Sandersons kamera från 1895 representerar den avancerade bälgkameran med förställningsmöjligheter i fronten, något som möjliggör förskjutning av perspektivet.

Rullfilmskameran

När George Eastman introducerade sin Kodak-kamera 1888 startade amatörfotgrafin på allvar. Med en enkel kamera och framkallningsbekymren borta (hela kameran sändes tillbaka till fabriken för framkallning och omladdning) blev det en succé trots sitt relativt höga pris, 25 $. Själva kameran var en enkel träkonstruktion klädd med svart läder. Objektivet, ett 57mm f/9 Rapid Rectilinear hade fixfokus och var byggt inuti en cylindrisk slutare. Det fanns ingen sökare, bara målade V-formade linjer som angav tagningsvinkeln. Den första Kodak-kameran ersattes dock snart av andra. Rullfilmen förbättrades nämligen; tidigare hade det varit en pappersbas på filmen men den ersattes av en celluloidbas. Endast 5.200 kameror tillverkades därför av den första modellen.

Fler modeller följde, både mer och mindre avancerade än den första. Så småningom kom också rullfilm för dagsljusladdning, uppfunnet av Samuel Turner men patentet blev uppköpt av Eastman, så klart. Detta system ombörjade användas genast i Kodak-kamerorna. En av de mest kända är den enkla Brownie-kameran som i olika modeller såldes fram till 1930. Den fick snabbt många efterföljare och den enkla rullfilmskameran fick ännu fler att börja fotografera.

Småbildskameran

Leica-kameran blev en omedelbar succé när den introducerades av E. Leitz Optische Werke år 1925. En ny sorts kamera med ett nytt litet filmformat - den var banbrytande. Ingen annan kamera har populariserat småbildsfotograferandet så mycket som den. År 1913 hade Oskar Barnack, en tysk finmekaniker med fotointresse anställd på Leitz, själv byggt två kameror helt i metall som skulle bli kända som "Ur-Leican".


"Ur-Leican"

Första världskriget bromsade utvecklingen, men 1923 övertygade han sin chef Ernst Leitz II att tillverka en testserie på 31 lameror och 1925 presenterades Leica I på vårmässan i Leipzig. Kameran laddades med kinematograffilm. En av tankarna var att få tillgång till billig film genom överblivna bitar från filmstudiorna. Biograffilmens 18 x 24 mm dubblades av Barnack till det klassiska 24 x 36 mm för att dels få ett liggande format, och dels för att förbättra kvaliteten på stillbilderna. Han uttryckte också sin förtjusning över sidförhållandet 2:3 som han ansåg vara det bästa.

Själva kameran var en avancerad konstruktion. Den hade en ridåslutare med tiderna Z (Zeit, långtid) och 1/20 - 1/500 sekund. Filmframmatningen spände slutaren så att inga dubbelexponeringar kunde ske. Sökaren var av optisk typ utan avstånsmätare, en sådan kunde dock köpas och sättas fast i tillbehörsskon. De 36 bilder kameran gav på en laddning blev standard. Tillbehörsskon blev också standard framöver - för fastsättning av sökare, exponeringsmätare, närbildstillsatser, blixtar, etc. Men det var objektivet, Elmar 50mm f/3,5 som gjorde Ernst Leitz och Leica världsberömt. Det var beräknat av Dr. Max Berek på Leitz och blev måttstocken för andra konstruktioner. Själva objektivet var fast monterat och kunde inte bytas; dock kunde det skjutas ihop när det inte användes för att spara plats. 1926 kom en variant med centralslutare - Leica Compur. I den satt Elmar-objektivet i en Compurslutare som hade de långa tider (1 - 1/10 sekund) som Leica I saknade. Modellen blev trots det inte populär och slopades snart.

1930 kom istället en utveckling av Leica I - Leica I Schraubgewinde (skruvgänga). Denna modell hade utbytbara objektiv i en 39,5 mm gänga som kom att kallas Leicagängan. Till en början erbjöds 50, 35 och 135 mm objektiv. Avståndet filmplan - gänga standardiserades året därpå; innan dess fick varje objektiv justeras in speciellt för den kamera det skulle användas till.

I och med introduktionen av Leican introducerades också ett nytt tänkande inom kamerabranschen. Gradvis blev Barnacks ord "Små negativ - stora bilder" allmänt accepterade och utvecklingen av små avancerade kameror började rulla på.

Men alla som började tillverka små kameror använde inte småbildsfilm - så hade 35 mm filmen börjat kallas - utan en rullfilm som hette 127 var populär. Nagel Pupille var en sådan kamera som lanserades 1931. Denna extremt kompakta rullfilmskamera gav 16 bilder 3 x 4 cm på rullfilm 127. Objektivet var ett Schneider Xenar monterat i en Compurslutare med hastigheterna 1 - 1/300 sekund, T och B. Kameran hade en liten hopfällbar optisk sökare, men det fanns en spegelreflextillsats att köpa.


Nagel Pupille

1932 kom vidareutvecklingen av Leica I, Leica II - med inbyggd kopplad avståndsmätare. Den blev grundmodellen för de utbytbara objektiv och det system som byggdes upp kring Leican.


Leica IIIc

Men den största kameranyheten 1932 var Contax - Zeiss Ikons svar på Leican. Zeiss Ikon hade bildats av Zeiss 1926 genom en sammanslagning av fyra tyska kameratillverkare (Ica, Contessa-Nettel, C.P. Goerz och Ernemann) just för att möta konkurrensen från Leitz. Utvecklingen av en småbildskamera satte igång så snart som möjligt, men lanseringen av kameran fördröjdes dock på grund av alla de patent Leitz hade tagit, bland annat på Leicans slutare. Contax hade en ridåslutare med tiderna 1/25 - 1/1000 sekund. I senare versioner kom även de långa tiderna 1/2 - 1/10 sek. Den optiska sökaren var hopbyggd med avståndsmätaren vars mätbas var 100 mm, praktiskt taget hela kamerans längd. Detta var en stor skillnad från Leicans relativt korta mätbas. Objektiven satt i en bajonettfattning som medgav snabba objektivbyten. Två bajonetter fanns på kameran: den inre, som var kopplad till avståndsmätaren användes för lättare objektiv. De tyngre teleobjektiven använde den yttre fattningen. Det fanns en hel serie ovanliga tillbehör till Contax, något som gjorde den till en systemkamera mer än Leica.


Contax I

1936 kom Contax II, som uppvisade en del förbättringar gentemot originalmodellen. Så var till exempel sökaren och avståndsmätaren nu i samma fönster, och en självutlösare hade tillkommit. Kameran var kromad istället för svartlackerad och hade en kortaste exponeringstid på 1/1250 sekund. Ett mycket berömt objektiv till Contax lanserades också det året, speciellt för användning i de olympiska spelen. Olympia-Sonnar 180mm f/2,8 var en briljant konstruktion som överlevt intill våra dagar. Senare lanserades Contax III med inbyggd selenljusmätare.

Både Contax och Leica var dyra kameror - inget för var man. Men återigen kom Kodak med en folkkamera. Kodak Retina, lanserad år 1934 blev en mycket populär amatörkamera, det var den som populariserade 35 mm formatet bland vanligt folk. Den tillverkades i Stuttgart med Dr Nagel som huvudkonstruktör. Objektivet var ett Schneider Xenar 50 mm f/3,5, monterad i en Kodakslutare, som kunde fällas in i kameran och skyddas av en lucka. Det var till denna kamera Kodak lanserade sina engångskassetter för film - de som vi använder än i dag. Dessa passade också i Leica- och Contaxkamerorna fast de egentligen var avsedda för företagets egna returkassetter. Den ursprungliga Retinamodellen ersattes av Retina II 1936 som hade en kopplad avståndsmätare. Retina-kamerorna såldes i en kvarts miljon exemplar under tiden 1934-1939, en ansenlig mängd på den tiden.

Avancerade rullfilmskameror

Trots småbildskamerans anstormning föredrog oftast den krävande amatören att använda en plåtkamera för till exempel 9 x 12 cm glasplåtar. Allt eftersom rullfilmerna förbättrades och mer avancerade rullfilmskameror introducerades gick dock allt fler över till en 6 x 9 (eller 6 x 6) cm rullfilmskamera.

Ett exempel på en sådan avancerad rullfilmskamera är Zeiss Ikons Ikonta som tillverkades från 1933 till 1960. Denna kamera tillverkades för flera negativstorlekar och med en mängd olika objektiv och slutare. En intressant detalj med Ikonta-kamerorna var avståndsmätaren. För att slippa komplicerade mekaniska kopplingar mellan kamerahuset och det utfällbara objektivet användes ett system med optisk koppling via ett prisma i strålgången.


Zeiss Ikon Super Ikonta 6x9

En annan otroligt framgångsrik kamera som var kompakt formgiven var Rolleiflex. År 1929 hade Francke & Heidecke i Braunschweig, tidigare berömda för deras stereokameror, börjat tillverka en tvåögd spegelreflexkamera. Kameran var för sin tid otroligt kompakt och nätt.Den första modellen använde rullfilm 127 men Rolleiflex Standard som kom 1932 använde 120-film som gav 12 exponeringar 6 x 6 cm. Objektivet, ett 7,5 cm f/4,5 Zeiss Tessar var monterat i en Compurslutare. Filmframmatningen skedde med vev, något nytt som uppskattades av fotografer där snabbhet betonades. I det hopfällbara sökarschaktet fanns en ramsökare, det var nödvändigt för att kunna fotografera snabbt rörliga föremål eftersom sökaren gav en spegelvänd bild. 1933 kom en budgetmodell, Rolleicord, även den blev populär och tillverkades under många år i olika versioner.


Rolleiflex Automat 1

Så bröt andra världskriget ut och utvecklingen avstannade så småningom, särskilt i Tyskland. I England däremot gick fotoindustrin på högvarv för att få fram en ersättare till Leican! Resultatet blev Reid-kameran, en välgjord Leicakopia.

Japanerna gör entré

I och med krigsslutet blev alla tyska patent var mans egendom. Detta faktum, plus att diverse instrument och ritningar för att tillverka Leicor sålts till Japan av USA som krävt det som krigsskadestånd gjorde att allt fler Nippon-Leicor dök upp. Bland fabrikaten som plagierade fanns Canon och Asahi (Pentax). Men ett av de företag som drev utvecklingen framåt var Nippon Kogaku, känt som Nikon. Nikonfabriken hade före kriget tillverkat objektiv bland annat till Canons Leica-liknade kameror. Designen var klar 1946, men det dröjde till 1948 innan Nikon I lanserades med det udda negativformatet 24x32.


Nikon I

Via Nikon II kom Nikon S med det normala formatet 24x36, och då gjorde företaget succé, eftersom den kombinerade de bästa hos Contax och Leica. Slutaren var hämtad från Leica, och mer eller mindre resten från Contax. Den välgjorda konstruktionen och objektivens kvalitet gav Nikon dess namn, och när konstruktionen nådde sin höjdpunkt med Nikon SP (1957) var proffsfotograferna nöjda. Nikon SP hade en kopplad avstånsmätare kombinerad med en sökare med ljusramar för 28, 35, 50, 85, 105 och 135 mm. Alla tiderna från 1 - 1/1000 sekund var samlade på en ratt med jämna mellanrum mellan tiderna. Frammatningen skedde med hävarm eller motorn S-36 för upp till tre bilder per sekund, också det revolutionerande. Nikkorobjektiv från 21 till 500 mm fanns att tillgå. Denna kamera banade väg för den förkrossande succé som efterföljaren, spegelreflexkameran Nikon F, skulle få.

Jämfört med de japanska märkena gjorde Leica och Contax relativt små framsteg. De var dock inte för den skull mindre populära än tidigare; fortfarande var misstron mot "japps"-kamerorna stor. Tyskarna och deras under gjorde dem större än någonsin på 50-talet, trots att till en början bara förkrigsmodellerna togs upp för produktion igen. Leica vidareutvecklade sin IIIC från 1940 till IIIF och slutligen IIIG 1957. Leitz´verkliga lyckokast blev däremot Leica M3-modellen som lanserades 1954. Den var för att vara en Leica helt annorlunda än de tidigare modellerna. De nya objektiven satt i en bajonettfattning, avståndsmätare och sökare var i samma fönster där även sökarramar för 50, 90 och 135 mm var synliga. Den hade hävarm för filmframmatningen. Leica M3 blev en av Leitz mest framgångsrika modeller och ledde fram till efterföljare som M2, M4, M5 och M6. Leica M6 är dagens modell och har inbyggd strålgångsljusmätning.


Lecia M3

Zeiss Ikon hade delats i två i och med krigsslutet och ockupationen. Dresden hade bombats och ett nytt Zeiss Ikon AG startades i Contessawerke i Stuttgart. Där återupptogs snart Contax II och III i nya modeller, som tillverkades fram till 1961.

En annan tysk systemkamera var Voigtländer Prominent. Denna hade en kopplad mätsökare och utbytbara objektiv framför en Synchro Compur-slutare som sina huvudsakliga finesser. Dessutom fanns ett normalobjektiv med ljusstyrkan f/1,5.

50-talet

Men fortfarande använde många som sagt rullfilmskameror. Och här möter vi nu en svensk världsnyhet 1948, nämligen Victor Hasselblads systemkamera. Denna 6 x 6 cm rullfilmskamera är en gång för alla förknippad med kvalitet, precis som Leican. Efter de inte så lyckade 1600F och 1000F- kamerorna med ridåslutare kom lyckokastet Hasselblad 500C 1957. Denna modell hade en Synchro Compur-slutare monterat i varje Carl Zeiss-objektiv. Kameran var moduluppbyggd och hade utbytbara filmmagasin och sökare. En motorvariant, 500EL, tillkom och sedan tidigare fanns en supervidvinkelmodell, Superwide. Med denna produktlinje fick Sverige sitt namn på fotografins världskarta. 1977 kom en ny modell med ridåslutare, 2000FC. Både 500C, 500EL och 2000FC tillverkas fortfarande om än i modifierad version.

Den enögda spegelreflexen 24 x 36 mm

Hasselblad, Leica, Rolleiflex i all ära, var man hade oftast inte de dyra kamerorna. Det var först på 1960-talet när japanerna drog igång produktionen på allvar som var man kunde få råd med en någorlunda avancerad kamera. Och den modell som kom att bli förhärskande var den enögda spegelreflexkameran med ridåslutare. Den första enögda spegelreflexen var Contax S som tillverkades av det då östtyska Zeiss Ikon i Dresden 1949. Den var löst baserad på de planer som Zeiss hade haft före kriget, men var av lägre kvalitet och hade skruvgänga och tygridå. Modellen glömdes bort rätt snart och initiativen började komma från Japan där Asahi producerade en rad kameror under 1950-talet under namnen Asahiflex och så småningom Asahi Pentax. Den främsta nyheten var att spegeln i sökarsystemet nu blev automatiskt återgående direkt efter tagningen.

Den kamera som kom att erövra världens fotografer, då särskilt yrkesfotograferna var dock Nikon F, som introducerades 1959. Det var en vidareutveckling av Nikons S-modeller med spegelreflex. Kameran var lik Nikon SP, i princip enda skillnaden var att den hade en spegelreflexsökare med utbytbart prisma. Till en början fanns endast ett prisma utan ljusmätning, men 1965 kom prismasökaren Photomic FTn som hade en CdS-cell inbyggd. Ett komplett objektivsystem, motor, tillbehör med mera gjorde den till proffsens favorit i mer än ett decennium, och dess efterföljare är det fortfarande.


Nikon F med motorn F-36

De avancerade amatörernas kamera blev ofta Asahi Pentax Spotmatic, som började tillverkas 1964. Denna avancerade kamera hade inbyggd strålgångsljusmätning och utbytbara objektiv med gängfattning.


Pentax Spotmatic

Även Leica lanserade en spegelreflexkamera 1964, Leicaflex. Den hade fast pentaprisma och saknade ovanligt nog mattskiva. Skärpan ställdes in på en mattskivefläck mitt i sökaren. Exponeringsmätaren var av CdS-typ och satt ovanför objektivet. Leicaflex SL erasatte den ursprungliga modellen 1968. Den huvudsakliga skillnaden var att mätcellen nu mätte ljuset genom objektivet. I SL2-modellen från 1974 var mätsystemet åtta gånger mer ljuskänsligt än det system som fanns i de tidigare modellerna.

Elektroniken tar över

I början på 1970-talet blev kameror med tidsautomatik, det vill säga kameror som har en elektronisk slutare som ställer in rätt tid steglöst när fotografen valt bländare, allt vanligare. En av de första var Pentax ES, som hade en speciell minneskrets för att lagra inställningen i medan spegeln fälldes upp. Denna sålde sedan Asahi Pentax på licens till flera andra företag, bland andra Minolta. Automatiken var från början mycket dyr, men blev under 70-talet allt billigare.

Men de seriösa fotograferna rynkade på näsan åt den nya automatiken. Kameran kunde väl inte veta om det här motivet jag nu tänker fotografera kräver en annan inställning än vanligt? Det kan den ju inte heller och därför började kamerorna med tidsutomatik att förses med en kompensationsratt som fotografen kunde använda för att öka eller minska exponeringen, vanligtvis plus minus två steg. De dyrare automatiska kamerorna hade ofta en bättre lösning: man kunde välja mellan manuell exponering med följevisare eller automatik med tidsskala i sökaren.

Bland proffsfotograferna skulle det dröja länge innan automatiken blev accepterad. Nikon F2 som kom 1971 som en efterföljare till F blev 70-talets proffskamera. Till nyheterna hörde att motorn nu drog fram med fem bilder i sekunden istället för som tidigare tre. Den huvudsakliga förändringen var dock, att det fanns betydligt fler och mer avancerade sökare. Även här gjorde automatiken sitt intåg: till vissa sökare kunde man skaffa ett servo som gav bländarautomatik.


Nikon F2SB med motorn MD-2

Det förekom som sagt också bländarautomatik; bland andra Canon och Konica använde det. Konica hade lanserat sin Autoreflex T redan 1968. Det blev dock aldrig lika populärt som tidsautomatiken eftersom det krävdes mer komplicerade kopplingar för att föra ut det inställda bländarvärdet till objektivet.

Efter det att Zeiss Ikon lagt ned kameratillverkningen i början på 1970-talet och bytt namn till bara Zeiss sökte koncernen en samarbetspartner i Japan som kunde ta upp tillverkningen och skjuta till nytt kunnande. Yashica hade en elektronisk kamera på gång som skulle föra över informationen från mätare till kamera och från avtryck till slutare omedelbart. Resultatet blev Contax RTS, Real Time System, som var tillverkad i Japan och hade tyska Zeiss-objektiv.


Contax RTS

Olympus, som tidigare gjort sig kända för sina halvformatskameror slog sig in på "fullformats"-marknaden med sin OM-serie. Olympus OM-1 från 1972 var den minsta spegelreflex man dittills skådat. Ljusmätningen skedde dock med konventionell följevisare. Men 1975 kom nästa steg: Olympus OM-2. Till skillnad från OM-1 var den helt elektronisk. Det revolutionerande med OM-2 var dels att den mätte det ljus som reflekterades från ridåslutaren eller filmen istället för som tidigare att mäta ljuset på mattskivan. Den ställde in tider helautomatiskt från 60-1/1000 sekund genom att mäta det reflekterade ljuset en gång var 1/40000 sekund och stänga slutaren när precis rätt mängd ljus släppts in. Detta var en stor fördel eftersom kameran nu kunde reagera på ljusförändringar medan slutaren stod öppen. Den andra nyheten var att den också mätte blixtljuset genom objektivet, det som numera brukar kallas TTL-blixt. Med Olympus originalblixtar var det enda fotografen behövde göra att ställa in en godtycklig bländare och trycka av. Kameran styrde blixten och stängde av ljusimpulsen när tillräckligt mycket ljus fallit in. Detta var en världsnyhet som Olympus skulle vara ensam om ett bra tag.


Olympus OM-2

1977 revolutionerade Canon marknaden för automatiska spegelreflexkameror genom sin nya Canon AE-1. Den var tillverkad av robotar och såldes till ett pris som gjorde den till den populäraste kameran under det årtiondet. Kameran utnyttjade en mikroprocessor för styrningen av bländarautomatiken, vilket gjorde den mer exakt än vad som tidigare var vanligt.


Canon AE-1

AE-1 hade en visare i sökaren som visade den bländare kameran valt efter de att en manuell tid från 2-1/1000 sekund var inställd. Den helt manuella inställningen var däremot bristfällig; man fick själv föra över bländarvärdet man såg i sökaren till objektivet. Till kameran kunde man koppla ett slags enkel motor som kallades winder; den var billigare än en motor och drog bara med två bilder i sekunden, väl tillräckligt för en amatör. Detta hade konkurrenterna också, men de var dyrare. Pentax ME-kamera till exempel fick svår konkurrens.

Som tidigare nämnts var det en debatt mellan tids- och bländautomatikanhängarna. Denna upphörde mer eller mindre 1979 när Canon intoducerade sin nya toppmodell A-1. Den hade, förutom både tids-och bländarautomatik, en programautomatik som ställde in både tid och bländare efter ett uppgjort program som fanns lagrat i kameran. Den visade inställd tid och bländare med LED-siffror i sökaren i stället för som tidigare med en lysdiod för varje tid/bländarmarkering. Det var den första kameran med multiautomatik, något som skulle visa sig vara framtiden.

Automatik, digitalteknik och autofokus

Av tradition hade de enögda spegelreflexkamerorna haft rattar för exponeringstider och olika inställningar. Mot 1970-talets slut försökte några kameratillverkare bryta mot detta och införa elektroniska knappar istället. Pentax var ett av dem, och Pentax ME-Super som använde knappar för tidsinställningen blev rätt populär. Pentax Super A från 1983 tog ett raskt steg framåt i Canon A-1:s anda. Med sex olika exponeringsmöjligheter var det den mest avancerade spegelreflexkameran när den kom. Den använde också knappar istället för ratt för exponeringstiderna och hade ett litet LCD-fönster på ovansidan för att fotografen skulle kunna se tiderna. Men den första kamera som konsekvent genomförde detta var Canon T70 när den lanserades 1983. Det var dessutom den första kamera som hade multiautomatik med olika programautomatik man kunde välja för ett specifikt fotograferingstillfälle. Inställningarna syntes i ett LCD-fönster på kamerans ovansida. Exponeringen var dock mer konventionell, men kunde väljas mellan normal centrumvägd eller spotmätning.

Efter att ha introducerat sin första multiautomaikkamera 1982, FG, var det 1984 dags för Nikon att förnya exponeringsautomatiken. Tidigare hade kamerorna bara mätt ljuset på ett ställe i sökaren, antingen som ett genomsnitt över hela eller en liten punkt i mitten. Nikons FA-kamera hade ett system som kallades AMP. Det mätte på fem ställen på sökarskivan och en liten dator i kameran utvärderade dem separat. Detta eliminerade nästan totalt de problem som uppkom när fotografen mötte till exempel starka reflexer, fönsterrutor inifrån eller andra fällor. Samma sak försökte Olympus lösa, fast på ett helt annat sätt. Olympus OM-4 hade spotmätning och till det en möjlighet för fotografen att lagra upp till åtta separata mätningar samt räkna ut medelvärdet på dessa. Dessutom kunde kameran direkt kompensera för högdagrar och skuggor. Kameran kunde använda hela Olympus OM-system.

1985 föll så det sista avgörande hindret. Man hade länge betraktat det som omöjligt att konstruera en spegelreflexkamera med fungerande autofokus, men nu kom Minolta med sin Minolta 7000.


Minolta 7000

Till skillnad från tidigare försök letade nu autofokusen upp skärpan säkert och distinkt tack vare avancerad datorbehandling av informationen kameran fick av en mätcell som var placerad i kamerahuset. En ny serie objektiv lanserades som alla saknade bländarring. Bländare och tid ställdes in med tryckknappar, något som tidigare kommit med Canon T-70.

Canon svarade ett år senare med sin EOS-serie. Canon EOS 650 hade autofokusmotorer i varje objektiv istället för i kamerahuset som Minolta.


Canon EOS 650

Nikon och Pentax följde däremot Minoltas exempel. Canon introducerade här liksom Minolta en helt ny objektivfattning som endast passade de nya autofokusobjektiven. En proffsmodell, EOS-1, introducerades 1989. Nikon däremot behöll sin bajonettfattning från 1959 och försåg den bara med nya elektroniska kontakter. Nikon F4 från 1988 var Nikons första proffskamera med autofokus. Den följdes av F5 1996. Under 80-talets senare del försvann en av de tidigare fyra stora systemkameratillverkarna, Nikon, Canon, Olympus och Minolta från scenen. Det var Olympus som misslyckats med sin autofokuskamera OM-707 och drog sig tillbaka till kompaktkameraavdelningen. Flera mindre företag är dock fortfarande med, bl.a Pentax och Kyocera (Contax).

Som en sammanfattning kan alltså sägas att dagens avancerade kameror har automatisk fokusering, automatisk exponering med 'intelligent' utvärdering av bildinformationen, automatisk filmframmatning, automatisk återspolning och automatisk blixtfotografering.

Gå till Referenser